att få bli en ny Columbus, upptäcka känslan av en 9-millimetersdöd för din älskling.

älskar 14-åriga tjejer på facebook som har mellannamn som ”isbjörnen” och ”kattälskaren”.
hatar 14-åriga tjejer på facebook som har mellannamn som ”prinsessan” och ”snel hest”.

kom på en låt jag lyssnade på konstant förra hösten: Simon Norrsveden – Att döda för
refrängen är inte så mycket att hurra för faktiskt, men resten. ja. och texten. ja. det är ju trots simon vi pratar om.

Annonser

come to the city.

det är nåt i dina ögon som skrämmer mig så. det fastnar på min tröja som ditt elektriska hår.

jag är fartblind, kriminell. som om jag bryr mig.

stannar i låtrader och inser hur fantastiska dom är. har lyssnat igenom du & jag döden och hagnesta hill om och om igen både idag och igår. mina höstar börjar alltid med kent- och broder daniel-nostalgi.

förövrigt så är the war on drugs min senaste drog. min favoritlåt från deras senaste skiva finns som en fin musikvideo, insåg jag för 2 sekunder sedan. här 

dom brister tidigare och tidigare.

braid.

braid.

hade lite bestämt mig för att lägga ner denna eländiga blogg som jag inte ens förstår mig på. förstår mig inte på mig själv och inte heller varför jag skriver här. aldrig någonting vettigt. men jag vet i och för sig inte vad som är vettigt nuförtiden. har iallafall tagit fram mitt objektiv och systemkameran igen, efter en lång tid med endast analogt. tror jag rörde systemkameran och det där objektivet med något seriöst i hjärnan senast i februari.
och nu har skolan börjat och jag tänker mest på vad-som-ska-hända-näst eftersom tiden-står-så-jäkla-still-och-ingenting-händer, hur jag ska orka hela trean, vad jag ska hinna göra innan kina, vad som ska stå på önskelistan och vad mitt barn ska heta.
det sista kan du glömma. vill till stockholm igen. missade popaganda. hörde att det var väldigt bra i år.

godnatt. ska till skolan imorgon. och ni förstår inte hur mycket den meningen gör sår i mig.

den är tre på morgon och jag ligger i sängen, snart går solen upp men jag orkar inte längre. jag har jobbat hård sett dagar bli nätter, jag kommer ingenstans och ingenting blir bättre.

towers – bon iver
&
för lat för att länka den första.
den första är bara allmänt jättefin.
och den andra är lite emmabodanostalgi även om den inte gjorde sig speciellt bra live, utan tepr. nåväl. sticker iväg nu och försöker glömma det där………. s to the chool. är ung och dum och det ska bli sjukt skönt att bara apodsksldg. glömma.

so if i would fall. what would you do?

är rastlös, frustrerad, trött på allt och jättesugenpåattgöralltivärlden samtidigt. ingenting hänger ihop. och jag börjar skolan på torsdag, vilket faktiskt betyder imorgon. klarar inte tanken.

klarar inte tanken
vill inte.
”behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans”

a very sad song – sound of arrows.

kommer du ihåg.

sticker till stockholm. hur värt som helst.
så det får bli lite ingenting också, bara av anledningen att man blir så glad och pepp och man får lust att hoppa. bästa morgonlåten helt enkelt.

drar en spontanare till köpenhamn. det firar vi med lite egobilder och denna:

hjärteskärande.

Moto Boy – I miss you baby
1000 gånger finare live. skojar inte, herregud, förmodligen det finaste jag någonsin hört. hela konserten. men speciellt den låten.

haha. en annan sida av kent. can’t help lovin it.

nothing but strangeness.

ikke nedtaggade, ikke duschade, ikke pigga och ikke ledsna. men däremot sjukt jäkla nöjda efter emmabodaveckan. sinnessjukt vad bra det var. herre min gud, vill aldrig någonsin glömma bort en enda minut från dessa senaste dagar.